Chokladcupcakes.blogg.se

När man gör nått för nån annan tackar de inte alltid, de kanske rent av inte ens lägger märket till att man gör dem en tjänst eller försöker bry sig om dem.

Människans, vanemönster är något som irriterar mig, man kan säga till sig själv 100 gånger att man inte ska göra samma sak igen, eller att man ska lära från ett misstag, men oftast upprepar man samma sak igen.

Det är en vana och vissa av vanor ovanor, för vissa människor sånna som jag är en ovana att lägga näsan i blöt, i bland av nyfikenhet, men de flesta gånger för att man försöker hjälpa eller skydda någon, haha men som sånna som jag vet blir det ofta tvärt om eller iaf, mycket drama.

de 3 senaste gångerna jag varit ute har jag omgivits av drama, förra fredagen var det jag och pojkvännen som bråkade på bj, i torsdags var det 2 tjejkompisar till mig som fightades på stocken och jag stod mitt emellan och försökte få stopp på det hela, och igår på saluhallen var det, jag och ett svin till kille (som jag brukade se som en vän, men det var ganska länge sen).

Jag åker ju tillbaka till london om 9 dagar och I CANT WAIT!

det som kommer suga är att lämna min familj, spec min lillebror (fyllde 18 igår by the way) och mina dramafria vänner, spec stina.

men i London kan man iaf gå ut utan att det ska bli drama var enda gång, man kan strosa runt och kolla på staden och bara gå utan att egentligen veta var man är på väg, utan att bli uttråkad.

Jag har några av mina finaste och bästa vänner i london, Nkki (syrran från familjen jag jobbade för) är helt underbar, Elin som jag kommer bo med, är en riktig glädjespridare (värmländskan skadar inte heller)

matthias, är helt underbar, Linda är den sjukaste tjejen jag nånsin stött på eller hört talas om.

det är konstigt hur man kan känna sig så bekväm med folk man egentligen inte känner SÅ PASS bra, och hur man kan känna sig hemma i ett land man egentligen inte på i.

ja människan är konstigt och inte allraminst jag, det är det jag kommit fram till idag.

/E